Till minne av min Morfar, Calle!

Var ledig idag och gick och myste här hemma medan jag lät radion ”surra” på i bakgrunden. Vid ett tillfälle när jag var ute i butiken ”Fröken Pralin” och fotade av lite prylar och kläder började ”Krister” på P3. Dagens program verkade handla om de som lämnat oss och minnen som lever kvar av dem. Jag stannade upp och började genast tänka på min morfar som somnade in i våras. Bakom mig på kassadisken stod ett minne av honom, ett pennställ i trä som han själv har gjort och det roliga är att han har dekorerat det med sitt eget självporträtt, som han har bränt in på dess framsida. Jag slängde en blick åt pennstället och kände plötsligt en enorm saknad. På radion ringde folk in och pratade om nära och kära som gått bort och delade med sig av fina och roliga minnen. Känslan av att morfar faktiskt är borta blev plötsligt stark och alla minnen av honom blossade upp som stora moln kring hela mig. Jag märkte att jag blev ledsen och att tårarna började trilla. Meningen med radioprogrammet var inte att göra lyssnarna ledsna utan att ägna de saknade en tanke. Med kameran i min hand och med alla fina minnen omkring mig bestämde jag mig för ta till vara på känslan jag bar inom mig, istället för att låta den ta över och få mig att sätta mig i ett hörn och stortjuta.

När mamma och hennes syskon började rensa hemma hos morfar sa de att vi fick ta det vi ville ha. Det som sen blev över skulle de lämna på loppisar eller till välgörenhet. Jag fick nästan panik och samlade på mig så mycket jag kunde. Av någon anledning klarade jag inte av tanken på att morfars saker, saker som han tyckte om och hade haft skulle hamna i andras händer. Efter att ha packat flera lådor med saker fick en del trots allt gå till loppis och även till soptippen. Mamma frågade mig om några saker i efterhand och jag sa att jag ville ha det, även om jag inte visste vart jag skulle ha det. Det var som att morfar var, eller fanns i alla hans saker. Märkligt hur man kan reagera när någon försvinner, som morfar gjorde, ur ens liv. Jag hade till och med svårt att låta hans ”fina” draperi gjort av plasthylsor ifrån hans injektionssprutor gå förlorat. Någonstans fanns det en ironi i detta draperi, att han återanvände dessa plasthylsor till att göra ett draperi som han satte upp för vardagsrumsdörren. Jag vet inte om det handlade om att han hade för mycket tid och för lite att göra, återvinning eller om han tyckte att det var vackert. Frågan är, vad skulle jag ha det till, draperiet, ett minne? Det fick dock finnas en gräns för vad som skulle sparas och vad som skulle kastas.

Medan jag lyssnade på andra människors saknad på radion gick jag runt i butiken och fotograferade en del saker som fick mig att tänka på morfar.

Min morfar hette Carl-Erik, han hade vitt skägg, käpp, bar alltid en sjömansmössa, älskade att fotografera veteranbilar, plocka svamp och han var enormt duktig på att hantera trä. Han var inte en snickare utan snarare en träskulptör. Han gjorde fantastiska träskålar, fat, klockor etc. Jag minns att han brukade gå ut i skogen för att leta efter stora trädknölar som växte på trädstammar. Vad jag förstod så var det egentligen en trädsjukdom som gick att såga bort. Av dessa knölar formade han sedan olika föremål. Förutom skålar och fat gjorde han även ”ryggkliare” smörknivar, pennställ (som jag nämnde tidigare) och jag kommer aldrig att glömma den julen då han gav mig och min syster varsina barbiesängar som han hade gjort. Det var två himmelsängar och på sänggaveln hade han bränt in våra namn. De var fantastiskt fina och jag är så ledsen över att min säng har gått sönder någonstans under alla de flyttlass som den har fått fara med i.

Alla i familjen fick även en väggklocka i form av de landskap vi är födda in i, Södermanland. Han älskade sitt Södermanland, skogarna och dess underbara omgivningar. Under många år bodde han i ett litet torp i Kjesäter utanför Vingåker. När jag föddes arbetade han som vaktmästare på den gamla folkhögskolan i Kjesäter. Torpet ligger mig gott om hjärtat men tyvärr försvann det ur familjen för många år sedan då morfar inte längre ville/kunde hyra det. Jag ska dock erkänna att jag fortfarande åker dit ibland för att titta på det. Jag vet inte vem som har det nu men det har inte förändrats så mycket. Undrar om de nya ägarna har märkt att det spökar i huset J.  Det är sant, det spökade faktiskt. Jag minns så väl när hela familjen var därute, min familj hade sovit i husvagnen på tomten men jag vaknade tidigt och gick upp till morfar. Vi låg och pratade i köket, där han jämt sov. Plösligt hörde vi hur någon kom upp för trappan men det var aldrig någon som kom in i rummet. Jag trodde att det var min lillebror som kom och blev besviken över att min pratstund med morfar skulle vara över så fort han klev in genom dörren. Men ingen kom. Morfar bad mig gå och titta i det andra rummet men det var ingen där och det var inte heller någon som hade gått ned för trappan igen. När jag åter kom in till morfar och sa att det inte var någon där sa han att det nog var spökena som gjorde oss ett besök. Jag minns att jag rös till men morfar var så lugn så jag blev inte rädd. Han berättade att de kom till honom då och då. Jag älskade det faktum att morfar hade spöken som kom och hälsade på honom men som vuxna är så var det någon som försökte förklara fenomenet (för fler hörde stegen) med att det var torpargrunden i huset som rörde sig vilket fick det att låta som steg i trappan. Morfar avfärdade dessa teorier och det gjorde jag med.

I Kjesäter fanns en präst som stod vår familj nära. De äldre gick till honom när livet var tufft ibland. Jag blev döpt av honom. Det finns många vackra minnen ifrån torpet. Runt om huset fanns en hästhage och om somrarna flyttade Kjesäter upp sina hästar dit. Jag minns att jag låtsades att det var mina hästar och gav dem nya namn. Längre in i skogen fanns ett annat torp som ingen bodde i och jag brukade lura med mina syskon dit för att utforska det. Mina syskon, som är yngre än mig, uppskattade dock inte det övergivna huset så mycket som jag gjorde då de tyckte att det var lite väl öde. Morfars torp hade endast utedass och inget rinnande vatten. På dasset hälsade kungen och drottningen oss välkomna genom bilden på väggen och duschade gjorde vi under ett träd. Morfar hade byggt en utedusch som var helt fantastisk. Förutom att leka med hästarna i hagen och gå på upptäcktsfärd i det övergivna huset så lekte vi i den stora bokskogen bakom Kjesäter. Om torpet någon gång skulle bli ledigt i framtiden skulle jag hyra det direkt. Hade jag egna barn skulle jag vilja se dem springa runt i hästhagen på samma sätt som jag en gång gjorde. Ett annat minne ifrån torpet är också att morfar tog oss barn i sin bil och sen körde han rally på skogsvägarna, ha ha fantastiskt när man tänker efter J. Jag var livrädd och låg ned på golvet i baksätet. Samtidigt som jag skrek, skrattade jag. Det kan man kalla en bitterljuv resa J.

Morfar var en viktig person i mitt liv. Jag tror inte att han visste det själv men han trodde på mig när ingen annan gjorde det. När jag var yngre var mina drömmar även mina mål i livet. Jag ville resa men alla vuxna sa att det inte var för mig. De kanske inte sa så men de fick det att låta som att det var en omöjlighet. Morfar uppmuntrade mig dock att leva efter mina drömmar och när alla andra höll andan när jag for iväg till Ghana på min första utlandsresa kände jag min morfars stöttande hand i min rygg. Det var han och en ingift moster som sa till mig att inte lyssna på de andra utan att jag skulle följa mitt hjärta! Tack morfar för att du trodde på mig! Den resan var nämligen början på resten av mitt liv. Den ändrade mig totalt och den fick mig att inse att jag visst kunde resa och upptäcka världen och tro mig, resorna blev fler. Ghana följdes av Polen, Egypten, Mexico, Spanien, Italien etc.

Det gör mig dock lite ledsen att morfar inte fick träffa min sambo. Jag sa många gånger till Benny att jag trodde att han och morfar skulle komma väldigt bra överens. De hade samma intresse, veteranbilar, och de påminde om varandra även på andra sätt. Samtidigt som morfar blev sjuk gick jag även och hoppades på att jag skulle vara gravid och tanken på att jag eventuellt skulle få glädja honom med att han skulle bli gammelmorfar igen, åt mitt barn gjorde mig överlycklig men som så många andra gånger så var det falskt alarm och varken han eller jag fick möjlighet att glädjas åt denna lycka, ödets ironi som någon sa.

Morfar sa alltid, att den dagen han inte får eller kan köra bil längre så ville ha dö. I princip blev det så… när han blev så sjuk att han inte kunde köra sin bil längre dog han. Faktum är att samma dag som min mamma och hennes syskon skulle diskutera vilket äldreboende han skulle flytta till, gick han bort. Jag visste att han inte ville flytta och jag visste att han hellre dog än flyttade till ett hem. Det låter kanske knäppt men jag tror att morfar dog precis när han ville. Jag menar han platsade inte på något hem. Han gillade inte att andra skulle ta hand om honom, han ville inte vara till besvär. Många av oss sa, när han låg på sjukhuset, att vi inte visste om han kämpade för att leva eller för att dö. Jag tror på det senaste. Han orkade inte mer. Han var sjuk, hade cancer, pacemaker, diabetes m.m.

Jag var med och vakade över morfar. Han sov nästan hela tiden men vaknade till då och då, men endast i väldigt korta stunder. När det var dags att åka hem, det var andra som stannade över natten, frågade jag honom om han var trött och konstigt nog verkade han plötsligt fullt medveten om att jag var där. Han tittade på mig och log och sa: ” jag är trött, trött, trött”. Det var hans sista ord, morgonen efter, kring klockan 05.00, somnade han in.

På hans minnesceremoni, i ett kapell i Katrineholm, envisades en liten fågel med att picka med sin näbb mot den stora rutan som vette utåt en liten trädgård. Den pickade och pickade tills prästen fick ta en paus i sin predikan och själv vända sig mot fågeln. Hon sa sen: ”ja, det är tydligt att det är någon som vill tala om att han är med oss. Jag vet att vi människor gärna letar efter tecken och symboler för att det finns något mer än detta liv vi lever. Några är skeptiska till sådana tankar, teorier men jag VET att den där lilla fågeln, det var morfar och var det inte han så kom fågeln för att meddela oss att morfar fanns där i våra hjärtan. Den låt som spelades efter att fågeln fått hela församlingens uppmärksamhet var Lene Marlins låt ”A Place Nearby”. Refrängen går såhär:

“Heaven is a place nearby
So I won't be so far away
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday
Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye
I will ask you not to cry
I'll always be by your side”

Rätt talande, eller hur?

Jag har inte pratat om morfars bortgång med någon egentligen, jag antar att detta är mitt sätt att bearbeta det som hände i våras. Att det hände här och nu är bara en slump.

Till minne av ”Calle med sjömansmössan”, du är saknad och älskad.