Jag har fått pippi!

Ni anar inte vilken ljuvlig känsla som fyllde hela mig igår när jag såg snön smälta och gräsmattan titta fram. Blask är aldrig roligt men igår var jag förblindad av värmen, solen och dropparna som droppade ifrån taket. Det är bara januari så jag förstår att vintern kommer att komma tillbaka men jag hade inte kunnat önska mer än att få en gnutta vår såhär mitt i vintern. Nu kan det snöa igen för jag vet att våren kommer...så småningom :). Vintern har varit tuff, inte bara för mig :), utan även för djuren. När vinterblåsten var som hårdast såg jag hur djuren desperat sökte mat. Benny och jag åkte då och köpte frön för att åtminstone se till att våra små fåglar fick lite mat. Hade gärna matat hjortarna på gärdet men det stod utanför min kunskap och makt. Till min tröst fick jag höra att markägarna brukar se till att lägga ut foder även till dem. När fåglarna började picka ibland fröna passade jag på att fota dem lite :).

Jag har redan nämnt det i ett tidigare inlägg att domherren (pyrrhula pyrrhula på latin) är en av de vackraste fåglar vi har i Sverige, enligt min mening. Det var dock flera år sedan som jag såg så många av dem. I år var de dock tillbaka och jag kunde njuta av hanarnas vackra röda mage :). I en gammal fågelbok ifrån 1946 står det att domherren till våren försvinner in i barrskogen där de lever tyst och undangömt, i ett bo i en gran, fram till nästa höst. Jag är absolut ingen fågelexpert men jag trodde att de var flyttfåglar.

För att inte locka till möss till utfodringsplatsen hällde jag ut fröna på ett litet bord. I efterhand fick jag höra maten hellre ska placeras i behållare som gör att fågeln får sitta på en liten kant vilket gör att stjärten hänger utanför. "Bajset" hamnar på så vis inte i maten.

Jag vet inte om jag har rätt men enligt mina efterforskningar är detta en nötväcka (Sitta europea på latin). Att det i min fågelbok står: "nötväckan är en av de vanligaste gästerna vid fågelbordet vintertid, och vet där att sätta sig i respekt hos andra fåglar" bekräftar min teori :). Jag kan säga att denna lilla krabat, och hans vänner, var de ivrigaste och mest orädda fåglarna vid bordet. Talgoxen och domherren fick vänta och snabbt flyga ned till bordet medan nötväckan var borta en kort stund. Vidare i boken står det: "de brukar fylla hela näbben, flyga iväg och gömma detta, för att sedan återvända och fylla näbben gång på gång".

Talgoxen (parus major på latin) är också en väldigt fin fågel. Dem ser man dock desto oftare men det är kanske just därför som man inte lägger märke till dem så ofta. Jag tycker att det är lite kul att läsa om fåglarna då jag ser dem så ofta. Att läsa om talgoxen var dock en upplevelse (citaten är ifrån boken Lilla Fågelboken ifrån 1946 av D:r Ivar Hortling) det står nämligen, förutom att den hinner med två kullar per år, att: "...den kan t.o.m. knacka hål på småfågelungars hjässa för att komma åt hjärnan"! Det framkommer också: "hittar den ej annan föda, håller den tillgodo med fönsterkitt"! Eh....en vacker fågel men nja, har visst en liten kannibal i min lilla fågelpresentation.

Förutom dessa fåglar besökte även en annan grann fågel oss nämligen "Nötskrikan" (garrulus glandarius). Nörskrikan är även den lite av en kannibal då den äter fågelägg och fågelungar. På vintern vistas den gärna invid gårdarna på landet och den är ytterst orädd.

Ser verkligen fram emot vårdagar, gör inte ni?