Så var det då äntligen dags för Fancy Lane och mig att få gå och titta på Mia Skäringers enmansshow. Vi skulle ha sett den redan i höstas men då ställdes föreställningen tyvärr in på grund av att Mia "gick in i väggen". Efter att ha sett hennes show så har jag full förståelse för att hon inte orkade utan tillslut kraschade, även om hennes föreställning kanske just inte hade med saken att göra. Mia är fantastisk i sin enmansshow. Hon är rolig, ärlig och väldigt väldigt modig. Jag gillade Mia innan, kanske mer som komiker för det var så jag kände till henne, men nu älskar jag henne för att hon vågar berätta och vågar ta upp sådant som annars är så tabu och framförallt för att hon är överkänslig, precis som jag (eller så är alla andra underkänsliga ;)).
Mia förvånar mig när hon hämtar micken och tar ton. Hennes stämma är vacker och de låtar hon sjunger går rakt in i hjärtat. Kanske påverkas jag av stämningen hon skapat innan sången, efter exempelvis den scen då hon berättar om hur hon blir våldtagen och istället för att skrika NEJ hjälper killen att komma i takt. Innan hon sjunger säger hon: "jag var så jävla glad att någon ville ha mig". Publiken skrattar i denna scen, jag med, men plötsligt skäms jag för jag känner att hur komiskt hon än försöker att illustrera händelsen så är det så jävla hemskt. När hon börjar sjunga känner jag inte för att skratta längre. Komiken går över i tragedi och jag vill istället bara öppna hjärtat och gråta. Gråta för att verkligheten faktiskt är så ful, att unga tjejer är så jävla glada för att någon vill ha dem att de glömmer bort vilka de är och att de har ett värde. Mia sjunger och jag vet att samtliga inne på Cirkus sitter och tänker och känner för henne, "det lilla glada barnet" på scen.
Mia lämnar ut sig själv under föreställningen som ung kvinna, som dotter och som mamma. Hon avslutar sin föreställning med att sjunga: "jag är apan som liknar dig". Det tycker jag var helt fantastiskt och genialiskt, för vi i publiken kunde till en början sitta där och på något vis roas, tycka synd om och känna lättnad över att det hon berättade inte gällde oss (även om vi alla kände igen oss). Men när hon sjunger "jag är apan som liknar dig" så kastas allt hon har förmedlat plötsligt ut över oss. Jag upplevde det som att hon ville förmedla att hon inte var så mycket annorlunda oss andra och att hon visste det. Vi kunde skratta åt hennes scener men plötsligt insåg jag att vi också skrattade åt oss själva. Hon var som en spegel i vilken vi alla speglade oss, hon var verkligen apan som liknade oss andra.
En sista mening i detta inlägg: "Det är du som väljer, så var noga med ditt val, det är ändå du som väljer vem du är"!
Tillägnar följande video alla ensamstående mammor och pappor:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar